På 70-talet genomför kompositören och konstnären Charlemagne Palestine en serie filmade performanceverk där han på sitt karakteristiska sätt använder kroppens och röstens samklang och kapacitet för att uttrycka ett inre tillstånd i uppror. Ofta våldsamma, intensiva och präglade av det rituella, är de övningar som ger utlopp för fysisk och psykologisk katarsis – ett plötsligt, överväldigande behov av att göra rent hus med både inre och yttre begränsningar.

I Latifa Echakhchs arbete finns uppgörelsen och den våldsamma gesten manifesterad i den oåterkalleliga handlingen som vi bara ser resultatet av i ett utställningsrum. Nature morte. Stilleben av utspillda teblad, pölar av bläck och krossade teglas, flaggstänger och mattor berövade på sina huvudsakliga funktioner, byråkratins fraser inkarvade i väggen. Här är Echakhchs praktik direkt och konfronterande i sina frågeställningar kring konstruktionen av identitet och upprätthållandet av kulturella stereotyper.

Sida vid sida ter sig de två konstnärskapen lika ihärdigt insisterande, och i båda fallen tycks deras handlingar leda till en nedbrytning av begränsningar och kategoriseringar de själva upplevt. Om trumslag historiskt sett använts för att markera startpunkten på allt från festliga ceremonier till krigsdrabbningar, så får hackspettens trummande tjäna som den komplexa världens outtröttliga ljudspår om en vägran att acceptera allt för bekväma förenklingar.

‍