Det är ingen stor överraskning att porträttmåleriets historia är nära kopplad till makt och pengar. Hade man både medel och en önskan om att bli ihågkommen, så var att få sitt porträtt målat ett sätt att säkerställa hågkomst även efter att man lämnat denna värld.

Marianne Hurum är ingen porträttmålare, men hon intresserar sig för porträttmåleriet ur ett klassperspektiv – dess historia och tradition, dess kulturella och politiska betydelse, och där tingen faller isär och mittpunkten sviktar.

I kompositioner som utspelar sig vid utkanterna ingår målningar där motiven har förskjutits ut mot kanterna, liksom målningar som uteslutande består av kanter. Två skulpturer ”målarskjul” gör den totala överblicken omöjlig och fungerar som utsiktspunkter från vilka man kan betrakta målningarna, medan SIGNAL i sig har förändrats: hörnen har tagits bort och mjukats upp till rundade former som omsluter allt som träder in i dess famn. En undflyende närvaro, det som tagits bort. Vad som omger centrum blir själva huvudmotivet. En känsla av något spöklikt, det som utspelar sig i ögonvrån.

Den djupgående formella undersökningen av det måleriska uttrycket som kännetecknar Marianne Hurums konst är varken torr eller distanserad. Den är full av lekfulla och existentiella kopplingar mellan konsten och livet, arbete och njutning, samhällsengagemang och ensamhet. Det är ett konstnärskap som förenar konstnärligt utforskande med fantasifullt och politiskt tänkande, eftersom solidaritet och organisering är lika betydelsefullt för henne som konstnär och som samhällsmedborgare.

Marianne Hurum är baserad i Oslo och Köpenhamn, där hon arbetar som lektor vid Det Kongelige Danske Kunstakademi. Hon har engagerat sig i fackföreningsarbete genom UKS (Unge Kunstneres Samfund ), där hon var styrelseordförande, samt NBK (Norske Billedkunstnere).

Utställningen genomförs med stöd av OCA (Office for Contemporary Art Norway) och Billedkunstnernes Vederlagsfond.